Denna sommar har, liksom alla andra år, passerat i ilfart. Tur att jag har några extra sommarmånader att se fram emot!

Vaknade av ljudet från regndroppar som smattrade på fönsterbrädan. Ganska mysigt om man kan stanna kvar under täcket. Helst skulle jag bara vilja ligga i soffan hela dagen framför någon bra film. Men nu blir det jobb istället.

Har jobbat hela dagen så det har blivit dåligt med uppdateringar på bloggen. Morfar fyllde 75 år idag men han ville inte bli firad. Min tanke var att vi såklart skulle åka dit iallafall men så blev det alltså inte. Vi har bestämt att fira honom och mormor samtidigt då mormor fyller år om 2 veckor.

Nu ska jag och Wisam till hans syster Basima på middag.
Bilden nedan visar en av mina favoriträtter från Mellanöstern - Briyani!

Grattis morfar på 75-års dagen!

Nu har mina tjejer precis åkt hem efter en trevlig kväll tillsammans. Det blev lite tight med tiden då jag hade glömt inhandla lite ingredienser till pajen och dessutom felberäknar tiden då stand-upen skulle börja kl 21 och inte 22 som jag trodde. Så vi fick äta i all hast.

Måste säga att Magnus Betnér m.fl. gjorde en otroligt bra show. Alldeles lagom rå! Vid några tillfällen skrattade jag så pass mycket att tårarna rann. Tiden går fort när man har roligt! Tack tjejer för en mysig kväll!

Ikväll kommer mina tjejer, Chriss och Christina, över på middag. Det bjuds på västerbottenpaj och sallad.
Därefter blir det stand-up med Magnus Betnér! Trevlig fredag!

Rise and shine! Min morgon börjar med en god kopp kaffe.

Har tillbringat kvällen vid Farstanäs. Vilket underbart sommarväder vi har!

Har jobbat idag igen med byggisgrabbarna. (Jag börjar känna mig som en av dem :p)

Med tanke på det fina vädret bestämde vi oss för att inte jobba hela dagen. Det blev en vända på Hornbach och därefter putsning av badrumsväggar.

Jag har verkligen insett hur hårt och smutsigt detta yrke är och ordet trött har fått en helt ny innebörd. Det bästa som finns är när man kommer hem, får ta av sig kläderna, och hoppa in i duschen. Bara byxorna väger endel och det känns som att man svävar fram när man inte längre har dem på sig.

Men trots all smuts och allt damm är det kul att lära sig något nytt! Att kakla är riktigt kul, det är grundgörat som är mindre roligt. Man kan inte direkt hoppa mellan uppgift A och B när det börjar bli tråkigt. På kontor råder man över sin egen tid och man kan alternera mellan olika arbetsuppgifter. I byggvärlden fungerar det inte riktigt så, man kan ju inte börja kakla förrän man satt upp väggarna. Så jag kommer helt klart uppskatta kontorsgöra mycket mer efter denna erfarenhet.

Jag avslutade min anställning på Profina International AB den 1 juli med förhoppning om en lååång ledighet innan jag beger mig mot Hawai'i. Jag ville ha möjligheten att umgås med mina nära och kära så mycket som möjligt innan jag åker. Men så blev det icke. Rastlös som man är började jag jobba som praktikant hos min kille, Wisam, som är plattsättare. Så de senaste tre veckorna har jag kaklat badrum och kök. Det var den ledigheten!

Jag har märkt att jag ganska ofta hamnar i situationer där mitt civilkurage sätts på prov. Igår var just en sådan dag. Jag var påväg hem efter en heldag på stan. Hade varit på bio med Chriss och sett den otroligt roliga filmen Bridesmaids. Satte mig på pendeltåget strax efter kl: 23 och begav mig hemåt. Som vanligt satt jag och lyssnade på hög musik i mina hörlurar så jag hade inte så mycket koll på vad som pågick runtomkring.

Ett par stationer innan jag skulle gå av ringer mobilen, jag pratar en stund och lägger därefter på. Jag hör att det pågår en hetsig ordväxling någonstans i vagnen. Helt plötsligt flyger en mobil genom luften och landar precis vid mina fötter. En kraftigt berusad kille i 20 års åldern vinglar förbi och plockar upp den, vänder sig om och går tillbaka åt samma håll som han kom ifrån. Jag ser att han sätter sig bredvid tre jämngamla killar. Jag hör en kvinna med skarp röst säga: "varför kastade du mobilen i huvudet på min son". Killen börjar skrika åt kvinnan att hennes son är ful och att han borde nitas. De båda börjar munhuggas och jag märker att killen blir alltmer aggressiv.

Efter en stund reser sig killen upp och går till attack mot kvinnans son. Kvinnan skriker och motar bort honom. Kvinnans man verkar bli helt paralyserad för han sitter kvar på sin plats och gör ingen ansats till att hjälpa sin fru eller son. Kvinnan tvingas brotta ner killen på ett säte för att hålla honom ifrån hennes barn.

Jag reser mig upp och börjar gå mot platsen. Det är fullt med folk i tåget men ingen reser sig för att undsätta henne. Tanken som ekar i mitt huvud är att nu jävlar! Ofta när jag hamnar i situationer som dessa brinner alla säkringar inuti mig och jag reflekterar inte ens över att mitt ingripande faktiskt kan inkräkta på min egen säkerhet. Jag agerar utan att tänka mig för. Men det som skilde denna situation från andra liknande situationer som jag upplevt var att jag för en gångs skull tänkte på konsekvenserna.

Jag avvaktar killarnas beteende men fortsätter röra mig framåt i vagnen. När jag väl kommer fram är killen och hans vänner otroligt aggressiva och hotar både kvinnan och hennes fyra barn tilll livet. Jag ställer mig i gången och tittar på dem, bara för att markera att jag faktisk ser vad som pågår. Kanske kan min närvaro få dem att lugna ner sig.

Kort därefter är vi framme i Tumba och det är dags för mig att gå av, likaså ska kvinnan, mannen och barnen. Dörrarna öppnas, familjen går av. Jag ser att den ena killen reser sig och börjar springa mot utgången samtidigt som han skriker att han ska döda dem. De övriga i gänget hejar på. En ung man tar tag i hans tröja och säger åt honom att ta det lugnt. Killen sliter sig loss, jag försöker blockera dörren men blir undanknuffad. Det ända jag tänker är att jag kommer bli vittne till en hemsk misshandel, eller kanske något ännu värre.

Plötsligt ropar de andra tre idioterna inifrån tåget att han ska gå tillbaka in till dem. Alla tre hånskrattar när familjen skriker av rädsla. Mamman upprepar gång på gång: "du rör inte mina barn." Den galna pojkspolingen står kvar på perrongen och stirrar på kvinnan. Jag står kvar och tittar på honom. Tusen tankar far genom mitt huvud, vad gör jag nu? I vanliga fall hade jag ingripit, sagt något. Men nu var jag riktigt rädd att jag skulle få igen för alla de andra gångerna då jag ingripit men klarat mig oskadd ur situationen.

Alla de andra som går av tåget bara ignorerar hela händelseförloppet. Jag tänker att antingen agerar jag handgripligen och riskerar att själv bli skadad eller så försöker jag påkalla hjälp. Jag valde det sista. Jag skyndar mig uppför rulltrappan, upp till spärrarna och ber kontrollanten kalla på väktare. Någon minut senare ser jag familjen komma upp från perrongen, oskadda men skakade av det som de nyss upplevt. Jag kände mig lättad men samtidigt så otroligt arg. Ingen, verkligen ingen försökte hjälpa dem, förutom den unga mannen och jag. Man behöver inte alltid ingripa fysiskt för att faktiskt hjälpa en annan människa i nöd.

På senare tid har jag starkt börjat tvivla på mänskligheten, gårdagen bekräftade det. Det finns så mycket meningslöst våld. Vad som fick killarna på tåget att attackera en barnfamilj kan jag inte förstå. Jag förstår än mindre hur folk kan ha samvete att bara gå förbi med skygglapparna på. Var är folks civilkurage?