Civilkurage
Jag har märkt att jag ganska ofta hamnar i situationer där mitt civilkurage sätts på prov. Igår var just en sådan dag. Jag var påväg hem efter en heldag på stan. Hade varit på bio med Chriss och sett den otroligt roliga filmen Bridesmaids. Satte mig på pendeltåget strax efter kl: 23 och begav mig hemåt. Som vanligt satt jag och lyssnade på hög musik i mina hörlurar så jag hade inte så mycket koll på vad som pågick runtomkring.
Ett par stationer innan jag skulle gå av ringer mobilen, jag pratar en stund och lägger därefter på. Jag hör att det pågår en hetsig ordväxling någonstans i vagnen. Helt plötsligt flyger en mobil genom luften och landar precis vid mina fötter. En kraftigt berusad kille i 20 års åldern vinglar förbi och plockar upp den, vänder sig om och går tillbaka åt samma håll som han kom ifrån. Jag ser att han sätter sig bredvid tre jämngamla killar. Jag hör en kvinna med skarp röst säga: "varför kastade du mobilen i huvudet på min son". Killen börjar skrika åt kvinnan att hennes son är ful och att han borde nitas. De båda börjar munhuggas och jag märker att killen blir alltmer aggressiv.
Efter en stund reser sig killen upp och går till attack mot kvinnans son. Kvinnan skriker och motar bort honom. Kvinnans man verkar bli helt paralyserad för han sitter kvar på sin plats och gör ingen ansats till att hjälpa sin fru eller son. Kvinnan tvingas brotta ner killen på ett säte för att hålla honom ifrån hennes barn.
Jag reser mig upp och börjar gå mot platsen. Det är fullt med folk i tåget men ingen reser sig för att undsätta henne. Tanken som ekar i mitt huvud är att nu jävlar! Ofta när jag hamnar i situationer som dessa brinner alla säkringar inuti mig och jag reflekterar inte ens över att mitt ingripande faktiskt kan inkräkta på min egen säkerhet. Jag agerar utan att tänka mig för. Men det som skilde denna situation från andra liknande situationer som jag upplevt var att jag för en gångs skull tänkte på konsekvenserna.
Jag avvaktar killarnas beteende men fortsätter röra mig framåt i vagnen. När jag väl kommer fram är killen och hans vänner otroligt aggressiva och hotar både kvinnan och hennes fyra barn tilll livet. Jag ställer mig i gången och tittar på dem, bara för att markera att jag faktisk ser vad som pågår. Kanske kan min närvaro få dem att lugna ner sig.
Kort därefter är vi framme i Tumba och det är dags för mig att gå av, likaså ska kvinnan, mannen och barnen. Dörrarna öppnas, familjen går av. Jag ser att den ena killen reser sig och börjar springa mot utgången samtidigt som han skriker att han ska döda dem. De övriga i gänget hejar på. En ung man tar tag i hans tröja och säger åt honom att ta det lugnt. Killen sliter sig loss, jag försöker blockera dörren men blir undanknuffad. Det ända jag tänker är att jag kommer bli vittne till en hemsk misshandel, eller kanske något ännu värre.
Plötsligt ropar de andra tre idioterna inifrån tåget att han ska gå tillbaka in till dem. Alla tre hånskrattar när familjen skriker av rädsla. Mamman upprepar gång på gång: "du rör inte mina barn." Den galna pojkspolingen står kvar på perrongen och stirrar på kvinnan. Jag står kvar och tittar på honom. Tusen tankar far genom mitt huvud, vad gör jag nu? I vanliga fall hade jag ingripit, sagt något. Men nu var jag riktigt rädd att jag skulle få igen för alla de andra gångerna då jag ingripit men klarat mig oskadd ur situationen.
Alla de andra som går av tåget bara ignorerar hela händelseförloppet. Jag tänker att antingen agerar jag handgripligen och riskerar att själv bli skadad eller så försöker jag påkalla hjälp. Jag valde det sista. Jag skyndar mig uppför rulltrappan, upp till spärrarna och ber kontrollanten kalla på väktare. Någon minut senare ser jag familjen komma upp från perrongen, oskadda men skakade av det som de nyss upplevt. Jag kände mig lättad men samtidigt så otroligt arg. Ingen, verkligen ingen försökte hjälpa dem, förutom den unga mannen och jag. Man behöver inte alltid ingripa fysiskt för att faktiskt hjälpa en annan människa i nöd.
På senare tid har jag starkt börjat tvivla på mänskligheten, gårdagen bekräftade det. Det finns så mycket meningslöst våld. Vad som fick killarna på tåget att attackera en barnfamilj kan jag inte förstå. Jag förstår än mindre hur folk kan ha samvete att bara gå förbi med skygglapparna på. Var är folks civilkurage?
Ett par stationer innan jag skulle gå av ringer mobilen, jag pratar en stund och lägger därefter på. Jag hör att det pågår en hetsig ordväxling någonstans i vagnen. Helt plötsligt flyger en mobil genom luften och landar precis vid mina fötter. En kraftigt berusad kille i 20 års åldern vinglar förbi och plockar upp den, vänder sig om och går tillbaka åt samma håll som han kom ifrån. Jag ser att han sätter sig bredvid tre jämngamla killar. Jag hör en kvinna med skarp röst säga: "varför kastade du mobilen i huvudet på min son". Killen börjar skrika åt kvinnan att hennes son är ful och att han borde nitas. De båda börjar munhuggas och jag märker att killen blir alltmer aggressiv.
Efter en stund reser sig killen upp och går till attack mot kvinnans son. Kvinnan skriker och motar bort honom. Kvinnans man verkar bli helt paralyserad för han sitter kvar på sin plats och gör ingen ansats till att hjälpa sin fru eller son. Kvinnan tvingas brotta ner killen på ett säte för att hålla honom ifrån hennes barn.
Jag reser mig upp och börjar gå mot platsen. Det är fullt med folk i tåget men ingen reser sig för att undsätta henne. Tanken som ekar i mitt huvud är att nu jävlar! Ofta när jag hamnar i situationer som dessa brinner alla säkringar inuti mig och jag reflekterar inte ens över att mitt ingripande faktiskt kan inkräkta på min egen säkerhet. Jag agerar utan att tänka mig för. Men det som skilde denna situation från andra liknande situationer som jag upplevt var att jag för en gångs skull tänkte på konsekvenserna.
Jag avvaktar killarnas beteende men fortsätter röra mig framåt i vagnen. När jag väl kommer fram är killen och hans vänner otroligt aggressiva och hotar både kvinnan och hennes fyra barn tilll livet. Jag ställer mig i gången och tittar på dem, bara för att markera att jag faktisk ser vad som pågår. Kanske kan min närvaro få dem att lugna ner sig.
Kort därefter är vi framme i Tumba och det är dags för mig att gå av, likaså ska kvinnan, mannen och barnen. Dörrarna öppnas, familjen går av. Jag ser att den ena killen reser sig och börjar springa mot utgången samtidigt som han skriker att han ska döda dem. De övriga i gänget hejar på. En ung man tar tag i hans tröja och säger åt honom att ta det lugnt. Killen sliter sig loss, jag försöker blockera dörren men blir undanknuffad. Det ända jag tänker är att jag kommer bli vittne till en hemsk misshandel, eller kanske något ännu värre.
Plötsligt ropar de andra tre idioterna inifrån tåget att han ska gå tillbaka in till dem. Alla tre hånskrattar när familjen skriker av rädsla. Mamman upprepar gång på gång: "du rör inte mina barn." Den galna pojkspolingen står kvar på perrongen och stirrar på kvinnan. Jag står kvar och tittar på honom. Tusen tankar far genom mitt huvud, vad gör jag nu? I vanliga fall hade jag ingripit, sagt något. Men nu var jag riktigt rädd att jag skulle få igen för alla de andra gångerna då jag ingripit men klarat mig oskadd ur situationen.
Alla de andra som går av tåget bara ignorerar hela händelseförloppet. Jag tänker att antingen agerar jag handgripligen och riskerar att själv bli skadad eller så försöker jag påkalla hjälp. Jag valde det sista. Jag skyndar mig uppför rulltrappan, upp till spärrarna och ber kontrollanten kalla på väktare. Någon minut senare ser jag familjen komma upp från perrongen, oskadda men skakade av det som de nyss upplevt. Jag kände mig lättad men samtidigt så otroligt arg. Ingen, verkligen ingen försökte hjälpa dem, förutom den unga mannen och jag. Man behöver inte alltid ingripa fysiskt för att faktiskt hjälpa en annan människa i nöd.
På senare tid har jag starkt börjat tvivla på mänskligheten, gårdagen bekräftade det. Det finns så mycket meningslöst våld. Vad som fick killarna på tåget att attackera en barnfamilj kan jag inte förstå. Jag förstår än mindre hur folk kan ha samvete att bara gå förbi med skygglapparna på. Var är folks civilkurage?
Kommentarer
Trackback
